Happy Creators

Lev livet lättare och mer lekfullt

Att dokumentärfilma – Projekt Mirjami, avsnitt 1

Bild: Mirjami med sin syster Anna-Maija i det roterande utsiktstornet i Tammerfors

Jag och Eva har ett filmprojekt. Vi vill dokumentera så mycket som möjligt av Evas mammas uppväxt i Finland för att få en bild av vad som format henne och så småningom Eva.

Mirjami föddes 1937 i Perniö utanför Salo mellan Åbo och Helsingfors. Hennes uppväxt präglades av kriget men också av hennes astma som innebar att hon fick lov att flytta runt en del. 1960 kom hon ensam till Stockholm några månader innan Eva skulle födas (Eva skrev om det här).

I påskas inledde vi projektet på allvar med att besöka Mirjami i Stockholm. Vi filmade och intervjuade henne så mycket som möjligt under några dagar och vi kom hem med många timmars ostrukturerat material.

Filmningen fortsatte under veckan efter midsommar, nu i Finland. Mirjami var med och vi reste runt till platser som betytt mycket för henne. Hon berättade och pratade med släkt och vi lät hela tiden kameran gå för att fånga så mycket som möjligt. Material blev än större och än mer ostrukturerat.

Eva har deltagit i samtalen, ställt frågor och reflekterat medan jag har stått bakom kameran och skött tekniken. Innan vi började hade jag bara gjort väldigt sporadiska små filmklipp så ett sådant här projekt har inneburit mycket funderande kring filmteknik och hur man egentligen gör för att få till det bra. Funderingar som jag vill dela med mig av.

I nästa bloggavsnitt ska jag börja förklara hur jag tänkt kring utrustning och metodik.

Expedition Skandinaviska halvöns medelpunkt

Detaljer

Skandinaviska halvöns medelpunkt kan definieras på flera sätt eftersom halvön inte har någon bestämd avgränsning åt öster. Jag har därför valt att helt enkelt dra en storcirkellinje från fastlandets sydligaste udde Smygehuk till den nordligaste udden Nordkinn eller Kinnarodden.

För att beräkna linjens medelpunkt har jag använt Vincentys formel som tar hänsyn till att jorden inte är rund utan tillplattad vid polerna. Här finns skript för detta.

Med en linje mellan följande positioner (enligt Wikipedia)

Smygehuk: 55°20′13″N, 013°21′34″E
Kinnarodden: 71°08′02″N, 027°39′00″E

blir mittpunkten:  63°24′20.1976″N, 018°31′56.0196″E med ett avstånd av 944,998 km till både Smygehuk och Kinnarodden. Platsen är belägen öster om vägen mellan Själevad och Gottne strax innanför Örnsköldsvik.

Jakob Norstedt
info@happycreators.se

Glad påsk 2018

Jag har slutat skämmas över mitt finska modersmål & ursprung

Idag, onsdag, är det internationella modersmålsdagen. Det får mig att reflektera över mitt eget modersmål, finskan, som jag aldrig lärde mig tala ordentligt, och som jag i barndomen både skämdes över och längtade efter att få lära mig. Ett språk som är intimt förknippat med den finska kulturen.

År 1960 reste min mamma ensam med en färja från Finland till Sverige med allt vad hon ägde i en liten rutig resväska, och med mig i magen. Hon kom som ”obemärkt”, en gravid och ogift kvinna. En stor skam i Finland, vilket var orsaken till att hon i all hemlighet lämnade allt hon hade och ”flydde” till Sverige.

Hon gjorde allt för att anpassa sig till sitt nya liv och hemland, och för att försörja oss båda. Hon kom in på en sjuksköterskeutbildning och fick gratis utbildning, kost och logi.  Men barn var inte tillåtna på sjuksköterskehemmet. Jag blev därför fosterbarn i ett svenskt hem mellan ett halvt och fyra års ålder, en viktig period under ett barns språkutveckling.

På den tiden fanns inte de kunskaper om modersmålets betydelse som finns idag. Jag lärde mig svenska och det blev också det språk mamma och jag pratade med varandra. För mamma var ju svenskan också en förutsättning för jobb.

Under hela min uppväxt skämdes jag över finskan och mitt finska ursprung, och för min mamma som bröt på finska. Ingen sa rätt ut att finskan och finnar betraktades som mindre värda än svenskan och svenskar, men jag förstod det intuitivt. När vi bodde i Nacka hörde finnar som jobbade på Atlas Copco till de som ansågs stå längst ner på samhällsstegen. Det uppfångade jag bland annat genom de stereotyper och skämt som florerade om finnar.

Finnar super och slåss med kniv var en av de vanligaste stereotyperna. Jag vet inte hur många gånger jag har hört uttrycket ”inte skära, bara rispa” om finnar. Och finnar ansågs, när de inte söp – vara blyga, försagda och fåordiga. Jag skrattade med i skämten, men skrattet fastnade i halsen. Jag kände inte igen mig i stereotyperna. Mina finska släktingar var så långt ifrån dessa stereotyper man kunde komma. Jag berättade aldrig att jag var finsk. Jag skämdes för mycket. Och jag skämdes över att jag skämdes.

Det är först under senare år som jag på allvar har kunnat säga att jag är stolt över mitt finska ursprung. Det beror på många olika saker, bland annat på ökad mognad och självacceptans, och på att jag genom min universitetsutbildning och egna forskning har lärt mig att förstå mekanismerna bakom stereotyper, fördomar och ett Vi och Dem-tänkande, som i ”Vi svenskar och Dem finnarna”.

Jag har insett att jag, som andra generationens invandrare, har upplevt mig vara fången mellan två världar. Jag har varken känt mig som riktigt finsk eller riktigt svensk, trots att svenskan alltid har varit mitt huvudspråk. Jag är ledsen över att jag under min uppväxt inte fick lära mig mitt modersmål, finska.

När jag var liten trodde man i samhället att det var bra för barn att hålla sig till ett språk. Idag har vi tack och lov kommit längre och forskningen har visat att flerspråkighet är bra för såväl karriären som för hjärnans utveckling.

Mycket har blivit bättre under senaste 50 åren. Samtidigt vet jag att det än idag finns barn som skäms över sitt modersmål. Min stora förhoppning är att det ska komma en dag då alla barn och vuxna kan känna stolthet över sitt modersmål och ursprung, en dag då vi förstår hur berikande det är när många olika språk och kulturer verkligen kan mixas.

/Eva

40 dagar för att bli kär

Förra sommaren, på en yogafestival i Frankrike, bad jag en 83-årig gammal yogi om ett råd på kärlekens område. Det svar jag fick – vänta 40 dagar med att bli förälskad – var överraskande och det bästa råd han hade kunnat ge mig. Det rådet bidrog starkt till den vackra start jag och Jakob fick på vår relation.

Jag tar det från början. Mitt livs kärlekshistorier har präglats av att jag har blivit handlöst förälskad i män, och oreflekterat har kastat mig in i nya relationer. Några gånger har det gått bra, ja till och med riktigt bra. Andra gånger har det lett till mindre katastrofer på det privata planet.

Efter en separation för ett och ett halvt år sedan grunnade jag mycket över hur jag skulle kunna ta kontrollen över mitt kärleksliv, och på ett mycket mer medvetet sätt välja en partner?  Detta var också den fråga jag ställde till den gamle yogin.

Hans svar överraskade mig: Vänta i 40 dagar innan du blir förälskad. Hur ska det gå till? var min första tanke. Hur ska jag kunna kontrollera mina känslor, det har ju inte gått så bra hittills? Dessutom heter det ju ”falling” in love av en orsak.

Men efter lite funderande var jag villig att anta utmaningen. Dessutom har jag många gånger praktiserat 40-dagarsregeln, på yogamattan, med goda resultat. Jag har upplevt kraften i att göra en meditation eller ett yogapass i 40, 90 eller 120 dagar, i att medvetet och uthålligt genomföra en förändring.

Inom yogan säger vi att det tar …

  • 40 dagar att förändra en vana
  • 90 dagar att befästa en ny vana
  • 120 dagar att göra den nya vanan till en del av dig
  • 1000 dagar att bemästra den nya vanan fullständigt

För mig har dessa regler varit starkt kopplade till det jag gör på yogamattan. Men yoga handlar minst lika mycket om våra handlingar i vardagen.

En kort tid efteråt mötte jag Jakob på en dejtingsajt. Vi fann varandra direkt, men jag hade den gamle yogins råd i bakhuvudet och lyckades faktiskt väntade 40 dagar innan jag tillät mig själv att bli förälskad, 40 dagar med ett intensivt messande.

När de 40 dagarna hade gått bestämde vi oss för att träffas. Vid det laget kända jag kände mig lugn och trygg i att det vi höll på att utveckla tillsammans var rätt, och den känslan har hållit i sig och förstärkts efter 90 och 120 dagar. Så nu siktar vi på 1000 dagar för att bemästra vår kärlek 😊

/Eva

 

40-dagarsregeln med tyst retreat

I början var det chatt och messenger som gällde för mig och Eva. En av de första saker hon förklarade var att det tar 40 dagar att ändra ett beteende, 40 dagar att bryta eller skaffa sig en vana och 40 dagars eftertanke innan man fattar ett beslut.

Eva var ju nämligen försiktig med det här med kärleken. När jag tyckte vi skulle träffas ville hon avvakta. Hon ville tänka i 40 dagar, ville låta det sjunka in. Vi chattade mycket om vad vi ville göra i framtiden och vi hade många vilda idéer men hon tyckte att vi skulle ta det lugnt med att träffas.

Väldigt tidigt föreslog Eva att vi skulle ha en “tyst retreat”. Vi skulle ses i något dygn eller två utan att säga ett ljud. Jag är ju pigg på det mesta och tyckte det lät spännande. Hur kommunicerar man när man inte kan prata och dessutom knappt känner varandra? Det borde vara en intressant utmaning.

Hade vi inte haft de 40 dagarna att förhålla oss till så skulle den tysta retreaten ha blivit av nästan direkt. Men nu var det ju så att vi behövde vänta. Vi behövde se om vårt förhållande skulle kunna bli en vana eller om det var en tillfällig fluga. Jag väntade, Eva väntade, och vips så hade de 40 dagarna gått!

Vi åkte på vår tysta retreat och hade en jättefin helg tillsammans. Det var blött och kallt ute men det kunde ju knappast bli något annat än lyckat efter 40 dagars väntan.

Så 40 dagarsregeln tror jag på!

/Jakob

Att göra motstånd mot härskartekniker

Jag har större delen av mitt liv förminskat mig själv. Det har gjort mig till ett lätt offer för människor som medvetet eller omedvetet har använt härskartekniker för att förminska personer i sin omgivning. I takt med att min självkänsla har ökat har jag blivit allt mer medveten om situationer då jag tillåter andra att förminska mig. Eftersom mitt nyårslöfte är att möta mina rädslor är det hög tid för mig att börja identifiera härskartekniker där de används och när de används, och att hitta motstrategier.

Jag har under en period låtit en person i min omgivning förminska mig, utan att egentligen riktigt ha förstått vad det är som har hänt. I sådana situationer, då jag har känt mig liten och mindre värd, har det inte varit så lätt att stå upp för mig själv. Istället har händelserna lämnat en dålig eftersmak och en negativt nedåtgående spiral av nedvärdering och tystnad i mötet med den här personen.

Men allt det här vände en dag när vi satt tillsammans och diskuterade i grupp och det blev uppenbart för mig hur mycket plats hen tog, att hen dominerade samtalsämnet i gruppen och inte lyssnade, samt att jag och andra i gruppen blev osynliggjorda. När jag kom hem var jag frustrerad och arg.

Men så såg jag plötsligt det jag tidigare inte hade sett, eller velat se, fast det var så uppenbart. Hen använder medvetet eller omedvetet härskartekniker. Jag förstod att första steget mot empowerment är att ta reda på så mycket jag kan om dessa tekniker och deras motstrategier. Jag har börjat läsa på och har fått fler och fler aha-upplevelser.

Jag har insett att jag många gånger genom livet har bidragit till förminskningen genom att göra mig själv mindre än vad jag är och bli ett offer, istället för att göra motstånd.  Visst har det hänt att jag har blivit arg och känt mig orättvist behandlad, men jag har aldrig riktigt vetat vad jag kan göra för att ta mig ur situationerna, och har inte heller trott mig om att kunna göra motstånd.

Men nu var tiden alltså mogen. Min ökade självkärlek och självkänsla har fått mig att begripa att jag är värdefull, och inte behöver acceptera att någon förminskar mig, och jag har slutat förminska mig själv.

Just nu känner jag mig lite euforisk eftersom jag har insett att jag, genom att se härskarteknikerna och de möjligheter som finns att motverka och förebygga dem, kan frigöra mig själv. Bara den vetskapen ger empowerment, eftersom jag inte längre behöver känna mig som ett offer. Jag vet att jag har en lång läroprocess framför mig, som kommer vara utmanande och ta lång tid. Det är inte lätt att i stunden se mönster och agera lugnt och metodiskt. Förminskningen har blivit en reflex.

Men jag känner stor tillförsikt. Jag är uthållig och har förmågan att klappa mig själv på axeln när reptilhjärnan slår till och jag återfaller i gamla beteendemönster. Min frigörelse har bara börjat. Eureka!

/Eva

Skrivardrömmen

Jag har förverkligat en dröm! Jag har skrivit ett reportage för en populärvetenskaplig tidning.

Det har väl hänt genom åren att jag skrivit någon tidningsartikel men det har varit ganska tekniskt och mest för de redan invigda. På senare tid har det handlat om DNA-släktforskning och jag har velat rapportera resultat.

I somras fick jag idén att det borde gå att göra något mer, att jag kunde skriva något intressant som kombinerade DNA-fakta med historia. Jag hade arbetat med Stjärnasläkten vid Kopparberget och i samband med det fått kontakt med en ättling till 1600-talspersonligheten Georg Stiernhielm som jag var nyfiken på. Ämnet var brett och det borde gå att göra något som har mer allmänt intresse.

Jag träffar Cornelia Colliander

Huvudet var som vanligt fullt av idéer och jag skissade snabbt på ett reportage som tidningen Släkthistoria nappade på. Det skulle innebära en resa för att träffa ättlingen Cornelia Colliander så i september drog jag iväg till hennes hem i Helsingfors. Jag kom hem med en intervju och bilder och satte igång att skriva.

Men att skriva reportage var helt nytt för mig. Hur gör man? Hur blir det intressant? Jag hade svårt att komma igång och få struktur på texten. Som tur var har jag ju Eva. Hon tittade på mitt första utkast och kom med bra synpunkter som gav mig en knuff i rätt riktning. Jag fick till det!

I dagarna publiceras reportaget. Det har givit mersmak och jag letar nu nya skrivaridéer att förverkliga.

14 år sedan livet plötsligt stannade

Idag är på dagen 14 år sedan det som inte kunde och fick hända skedde. Det var morgonen då jag fann min älskade make död i sängen bredvid mig och min dotter.

Minnespsykologerna säger att vi glömmer det mesta, men att trauman kan etsa sig fast i minnet. Jag minns den dagen som om det vore igår. Jag kan fortfarande höra ljudet av den förlamande tystnaden. Jag kan känna den stora förtvivlan och tröttheten komma, den som ännu inte riktigt hade slagit rot, som ännu inte riktigt hade fattat vad som hade hänt.

Jag minns också det vackra. Kärleken till min man och dotter. Tacksamheten över  intuitionen som tog över så att jag kunde göra det som behövdes för att mildra min dotters chock och ge Håkan ett värdigt avsked. Jag minns ljusen vi tände intill sängen och musiken vi spelade medan vi sakta strök honom över kinden. Jag minns den starka känslan av att han fortfarande var närvarande i rummet när vi tog farväl.

År lades till år, sorgen bytte ständigt skepnad. Det sägs att barns sorg är randig, det gäller även den vuxnes. Jag sörjde i sjok. Lät sorgen skölja över mig som en våg och dra vidare, utan att försöka hindra den. Det hjälpte.

14 år är en lång tid. Idag är jag lika gammal som Håkan var när han dog. Det känns konstigt att ha ”hunnit ikapp honom”.  Idag kan jag känna stor tacksamhet över allt det sorgen har lärt mig. Över att den har gjort mig starkare, självständigare och mer ödmjuk inför livet. Över att den fick har fått mig att känna förundran över livets små och stora mysterier och underverk. Över att ha förmånen att få åldras.

Tack Håkan för allt det du gav mig, i livet och i döden! Vila i frid!

/Eva

 

 

 

Nyårslöfte: Utmana dina rädslor & börja blogga!

Mitt nyårslöfte för år 2018 är att fortsätta utmana mina rädslor – stora som små. Under de senaste åren har jag blivit medveten om hur mycket olika rädslor faktiskt har styrt mig och mitt liv. Det är inget konstigt med det. Rädslor är ett skydd, för att vi ska akta oss för det som är farligt. Men någon gång nu och då är det bra att städa upp och slänga ut de rädslor vi inte längre behöver. Rädslor som sätter krokben för oss istället för att skydda.

Jag har märkt att jag, för varje dammig gammal rädsla jag gör mig av med, blir lättare och mer autentisk och glädjefylld. Mitt städande började för några år sedan, av nödvändighet. Under det senaste året har jag lämnat mitt gamla jobb för ett nytt och brutit upp från en relation som inte längre fungerade. Uppbrotten var smärtsamma, men nödvändiga. Och jag upptäckte att när jag stängde en dörr, inföll inte de skräckscenarier jag i mina värsta stunder målade upp. Istället öppnades nya dörrar och möjligheter.

Mitt städande har också drivits av lust och nyfikenhet och har fått mig att ta privatlektioner i sång, sjunga i rockkör, skulptera i lera, dansa kontaktimprovisation, bada i isvak, medskapa en barnslig och väldigt glädjefull julfilm och lägga upp den på Youtube, och mycket mer. Allt detta är drömmar jag länge har närt men inte vågat förverkliga på grund av rädslan för att misslyckas, att inte räcka till eller duga, att bli hånad eller mött med tystnad.

I år är det dags att ta tag i en ytterligare sådan dröm – att börja skriva offentligt. Jag har ända sedan ungdomen velat skriva, men rädslorna har hindrat mig, och de ursäkter och undanflykter som följer i rädslornas fotspår. Men nu är det dags, med ett litet steg i taget.

Eftersom min käraste har närt samma dröm startar vi denna blogg tillsammans. Vår intention är att ibland skriva ”solo” och ibland i dialog med varandra. Vi ska skriva för livet och om livet. Vi ska skriva om våra framsteg, tillkortakommanden och reflektioner kring det som händer i vardagen och i livet i stort.

Så detta är mitt första blogginlägg skrivet med skräckblandad förtjusning.

/Eva

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén