14 år sedan livet plötsligt stannade

Idag är på dagen 14 år sedan det som inte kunde och fick hända skedde. Det var morgonen då jag fann min älskade make död i sängen bredvid mig och min dotter.

Minnespsykologerna säger att vi glömmer det mesta, men att trauman kan etsa sig fast i minnet. Jag minns den dagen som om det vore igår. Jag kan fortfarande höra ljudet av den förlamande tystnaden. Jag kan känna den stora förtvivlan och tröttheten komma, den som ännu inte riktigt hade slagit rot, som ännu inte riktigt hade fattat vad som hade hänt.

Jag minns också det vackra. Kärleken till min man och dotter. Tacksamheten över  intuitionen som tog över så att jag kunde göra det som behövdes för att mildra min dotters chock och ge Håkan ett värdigt avsked. Jag minns ljusen vi tände intill sängen och musiken vi spelade medan vi sakta strök honom över kinden. Jag minns den starka känslan av att han fortfarande var närvarande i rummet när vi tog farväl.

År lades till år, sorgen bytte ständigt skepnad. Det sägs att barns sorg är randig, det gäller även den vuxnes. Jag sörjde i sjok. Lät sorgen skölja över mig som en våg och dra vidare, utan att försöka hindra den. Det hjälpte.

14 år är en lång tid. Idag är jag lika gammal som Håkan var när han dog. Det känns konstigt att ha ”hunnit ikapp honom”.  Idag kan jag känna stor tacksamhet över allt det sorgen har lärt mig. Över att den har gjort mig starkare, självständigare och mer ödmjuk inför livet. Över att den fick har fått mig att känna förundran över livets små och stora mysterier och underverk. Över att ha förmånen att få åldras.

Tack Håkan för allt det du gav mig, i livet och i döden! Vila i frid!

/Eva