Lev livet lättare och mer lekfullt

Kategori: Okategoriserad

Att göra motstånd mot härskartekniker

Jag har större delen av mitt liv förminskat mig själv. Det har gjort mig till ett lätt offer för människor som medvetet eller omedvetet har använt härskartekniker för att förminska personer i sin omgivning. I takt med att min självkänsla har ökat har jag blivit allt mer medveten om situationer då jag tillåter andra att förminska mig. Eftersom mitt nyårslöfte är att möta mina rädslor är det hög tid för mig att börja identifiera härskartekniker där de används och när de används, och att hitta motstrategier.

Jag har under en period låtit en person i min omgivning förminska mig, utan att egentligen riktigt ha förstått vad det är som har hänt. I sådana situationer, då jag har känt mig liten och mindre värd, har det inte varit så lätt att stå upp för mig själv. Istället har händelserna lämnat en dålig eftersmak och en negativt nedåtgående spiral av nedvärdering och tystnad i mötet med den här personen.

Men allt det här vände en dag när vi satt tillsammans och diskuterade i grupp och det blev uppenbart för mig hur mycket plats hen tog, att hen dominerade samtalsämnet i gruppen och inte lyssnade, samt att jag och andra i gruppen blev osynliggjorda. När jag kom hem var jag frustrerad och arg.

Men så såg jag plötsligt det jag tidigare inte hade sett, eller velat se, fast det var så uppenbart. Hen använder medvetet eller omedvetet härskartekniker. Jag förstod att första steget mot empowerment är att ta reda på så mycket jag kan om dessa tekniker och deras motstrategier. Jag har börjat läsa på och har fått fler och fler aha-upplevelser.

Jag har insett att jag många gånger genom livet har bidragit till förminskningen genom att göra mig själv mindre än vad jag är och bli ett offer, istället för att göra motstånd.  Visst har det hänt att jag har blivit arg och känt mig orättvist behandlad, men jag har aldrig riktigt vetat vad jag kan göra för att ta mig ur situationerna, och har inte heller trott mig om att kunna göra motstånd.

Men nu var tiden alltså mogen. Min ökade självkärlek och självkänsla har fått mig att begripa att jag är värdefull, och inte behöver acceptera att någon förminskar mig, och jag har slutat förminska mig själv.

Just nu känner jag mig lite euforisk eftersom jag har insett att jag, genom att se härskarteknikerna och de möjligheter som finns att motverka och förebygga dem, kan frigöra mig själv. Bara den vetskapen ger empowerment, eftersom jag inte längre behöver känna mig som ett offer. Jag vet att jag har en lång läroprocess framför mig, som kommer vara utmanande och ta lång tid. Det är inte lätt att i stunden se mönster och agera lugnt och metodiskt. Förminskningen har blivit en reflex.

Men jag känner stor tillförsikt. Jag är uthållig och har förmågan att klappa mig själv på axeln när reptilhjärnan slår till och jag återfaller i gamla beteendemönster. Min frigörelse har bara börjat. Eureka!

/Eva

14 år sedan livet plötsligt stannade

Idag är på dagen 14 år sedan det som inte kunde och fick hända skedde. Det var morgonen då jag fann min älskade make död i sängen bredvid mig och min dotter.

Minnespsykologerna säger att vi glömmer det mesta, men att trauman kan etsa sig fast i minnet. Jag minns den dagen som om det vore igår. Jag kan fortfarande höra ljudet av den förlamande tystnaden. Jag kan känna den stora förtvivlan och tröttheten komma, den som ännu inte riktigt hade slagit rot, som ännu inte riktigt hade fattat vad som hade hänt.

Jag minns också det vackra. Kärleken till min man och dotter. Tacksamheten över  intuitionen som tog över så att jag kunde göra det som behövdes för att mildra min dotters chock och ge Håkan ett värdigt avsked. Jag minns ljusen vi tände intill sängen och musiken vi spelade medan vi sakta strök honom över kinden. Jag minns den starka känslan av att han fortfarande var närvarande i rummet när vi tog farväl.

År lades till år, sorgen bytte ständigt skepnad. Det sägs att barns sorg är randig, det gäller även den vuxnes. Jag sörjde i sjok. Lät sorgen skölja över mig som en våg och dra vidare, utan att försöka hindra den. Det hjälpte.

14 år är en lång tid. Idag är jag lika gammal som Håkan var när han dog. Det känns konstigt att ha ”hunnit ikapp honom”.  Idag kan jag känna stor tacksamhet över allt det sorgen har lärt mig. Över att den har gjort mig starkare, självständigare och mer ödmjuk inför livet. Över att den fick har fått mig att känna förundran över livets små och stora mysterier och underverk. Över att ha förmånen att få åldras.

Tack Håkan för allt det du gav mig, i livet och i döden! Vila i frid!

/Eva

 

 

 

Nyårslöfte: Utmana dina rädslor & börja blogga!

Mitt nyårslöfte för år 2018 är att fortsätta utmana mina rädslor – stora som små. Under de senaste åren har jag blivit medveten om hur mycket olika rädslor faktiskt har styrt mig och mitt liv. Det är inget konstigt med det. Rädslor är ett skydd, för att vi ska akta oss för det som är farligt. Men någon gång nu och då är det bra att städa upp och slänga ut de rädslor vi inte längre behöver. Rädslor som sätter krokben för oss istället för att skydda.

Jag har märkt att jag, för varje dammig gammal rädsla jag gör mig av med, blir lättare och mer autentisk och glädjefylld. Mitt städande började för några år sedan, av nödvändighet. Under det senaste året har jag lämnat mitt gamla jobb för ett nytt och brutit upp från en relation som inte längre fungerade. Uppbrotten var smärtsamma, men nödvändiga. Och jag upptäckte att när jag stängde en dörr, inföll inte de skräckscenarier jag i mina värsta stunder målade upp. Istället öppnades nya dörrar och möjligheter.

Mitt städande har också drivits av lust och nyfikenhet och har fått mig att ta privatlektioner i sång, sjunga i rockkör, skulptera i lera, dansa kontaktimprovisation, bada i isvak, medskapa en barnslig och väldigt glädjefull julfilm och lägga upp den på Youtube, och mycket mer. Allt detta är drömmar jag länge har närt men inte vågat förverkliga på grund av rädslan för att misslyckas, att inte räcka till eller duga, att bli hånad eller mött med tystnad.

I år är det dags att ta tag i en ytterligare sådan dröm – att börja skriva offentligt. Jag har ända sedan ungdomen velat skriva, men rädslorna har hindrat mig, och de ursäkter och undanflykter som följer i rädslornas fotspår. Men nu är det dags, med ett litet steg i taget.

Eftersom min käraste har närt samma dröm startar vi denna blogg tillsammans. Vår intention är att ibland skriva ”solo” och ibland i dialog med varandra. Vi ska skriva för livet och om livet. Vi ska skriva om våra framsteg, tillkortakommanden och reflektioner kring det som händer i vardagen och i livet i stort.

Så detta är mitt första blogginlägg skrivet med skräckblandad förtjusning.

/Eva

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén