Idag, onsdag, är det internationella modersmålsdagen. Det får mig att reflektera över mitt eget modersmål, finskan, som jag aldrig lärde mig tala ordentligt, och som jag i barndomen både skämdes över och längtade efter att få lära mig. Ett språk som är intimt förknippat med den finska kulturen.

År 1960 reste min mamma ensam med en färja från Finland till Sverige med allt vad hon ägde i en liten rutig resväska, och med mig i magen. Hon kom som ”obemärkt”, en gravid och ogift kvinna. En stor skam i Finland, vilket var orsaken till att hon i all hemlighet lämnade allt hon hade och ”flydde” till Sverige.

Hon gjorde allt för att anpassa sig till sitt nya liv och hemland, och för att försörja oss båda. Hon kom in på en sjuksköterskeutbildning och fick gratis utbildning, kost och logi.  Men barn var inte tillåtna på sjuksköterskehemmet. Jag blev därför fosterbarn i ett svenskt hem mellan ett halvt och fyra års ålder, en viktig period under ett barns språkutveckling.

På den tiden fanns inte de kunskaper om modersmålets betydelse som finns idag. Jag lärde mig svenska och det blev också det språk mamma och jag pratade med varandra. För mamma var ju svenskan också en förutsättning för jobb.

Under hela min uppväxt skämdes jag över finskan och mitt finska ursprung, och för min mamma som bröt på finska. Ingen sa rätt ut att finskan och finnar betraktades som mindre värda än svenskan och svenskar, men jag förstod det intuitivt. När vi bodde i Nacka hörde finnar som jobbade på Atlas Copco till de som ansågs stå längst ner på samhällsstegen. Det uppfångade jag bland annat genom de stereotyper och skämt som florerade om finnar.

Finnar super och slåss med kniv var en av de vanligaste stereotyperna. Jag vet inte hur många gånger jag har hört uttrycket ”inte skära, bara rispa” om finnar. Och finnar ansågs, när de inte söp – vara blyga, försagda och fåordiga. Jag skrattade med i skämten, men skrattet fastnade i halsen. Jag kände inte igen mig i stereotyperna. Mina finska släktingar var så långt ifrån dessa stereotyper man kunde komma. Jag berättade aldrig att jag var finsk. Jag skämdes för mycket. Och jag skämdes över att jag skämdes.

Det är först under senare år som jag på allvar har kunnat säga att jag är stolt över mitt finska ursprung. Det beror på många olika saker, bland annat på ökad mognad och självacceptans, och på att jag genom min universitetsutbildning och egna forskning har lärt mig att förstå mekanismerna bakom stereotyper, fördomar och ett Vi och Dem-tänkande, som i ”Vi svenskar och Dem finnarna”.

Jag har insett att jag, som andra generationens invandrare, har upplevt mig vara fången mellan två världar. Jag har varken känt mig som riktigt finsk eller riktigt svensk, trots att svenskan alltid har varit mitt huvudspråk. Jag är ledsen över att jag under min uppväxt inte fick lära mig mitt modersmål, finska.

När jag var liten trodde man i samhället att det var bra för barn att hålla sig till ett språk. Idag har vi tack och lov kommit längre och forskningen har visat att flerspråkighet är bra för såväl karriären som för hjärnans utveckling.

Mycket har blivit bättre under senaste 50 åren. Samtidigt vet jag att det än idag finns barn som skäms över sitt modersmål. Min stora förhoppning är att det ska komma en dag då alla barn och vuxna kan känna stolthet över sitt modersmål och ursprung, en dag då vi förstår hur berikande det är när många olika språk och kulturer verkligen kan mixas.

/Eva